Sista Berghsdgen började med en nostalgisk frukost. 12 befanna jag mig i skolan och bara njöt av allt som har med Berghs att göra. Jag och Anna-Mi från klassen skuttade in i en blomsteraffär strax intill för att hitta något personligt till Claes, Lotta och Johanna - våra lärare. Vi traskade runt bland blommor och blad och stickiga kakturar. Gödsel, krukor och träfåglar. Det kändes viktigt och ärofyllt och vi stannade ett bra tag. Plötsligt bara står den där: Berg(h)s Palm:en!! PERFEKT present till Claes von Sydow. Så började jakten på något mer Berghsigt och vi hittade två lite mer kvinnliga växter; Berg(h)s Kaffe! Det kunde inte bli bättre, vi har ju just avslutat vårt case om Gevalia och växten i krukan verkligen växte ur kaffebönor! Vi skrev fina kort också med checka rim tyckte vi; (som symboliserar olika sorters "krukor" man kan ställa sin Bergs växt i.
Tack för allt Lotta, här får du Bergs i en potta.
Tack för allt Clas, här får du Bergs i en vas.
Tack för allt Johanna, fär får du Bergs i en kanna.
Hela klassen skrev på korten.
Vi samlades i 31:an, samma sal vi haft vår Gevalia - presentation knappt en vecka tidigare. Lotta hade ställt upp stolarna så att det blev som en halvcirkel med tre rader. Där satte vi oss, alla BerghsBachelor:are, med en speciell känsla i oss. Lotta berättade att en gång Berghsare, alltid Berghsae, och att de mer än gärna vil följa våra bloggar eller höras på Facebook. De kommer alltid vara nyfikna på oss.
Jag kände inte så mycket av allt detta, från början. Det är svårt att förstå att Berghs som man blivit ett med, ska lämnas av ens närvaro. Jag kände inte så mycket, förrän Clas kommer instormande från ett försenat tåg 15 minuter senare. Han har sprungit, han är engagerad, klok, människokännare och varmhjärtad. När han stormar in på sina långa ben och tåriga ögon för att det var kallt ute och han hade sprungit, då tårades mina ögon. Vilka människor jag har fått lära mig saker ifrån. Vad tacksam jag är. Vad lycklig jag är! Clas höll ett av de finaste tal jag någonsin hört och började plötsligt att tala om något i stil med; Ni har alla var och en satt avtryck i mig och jag kommer alltid att komma ihåg var och en av er. Er klass har en gemensam utstrålning av att på ett snygg sätt föra er själva och varje klass med dess dynamik får verkligen en egen känsla. Ungefär såhär sa han och alla satt knäpptysta med öronen spetsade och 100% fukuserade blickar mot Clas Von Sydow, den charmiga gängliga läraren i färgglada stickade västar och färgglada byxor eller manschesterbyxor. Han börjar berätta för var och en, inför hela klassen, vilket positivt intryck man gett Clas under det här halvåret. Och det äkta och människo-kännande sättet han gjorde det på fick alla att bli rörda. Han hade verkligen sett var och ens styrka och lät alla få ta del av vad han hade sett. För mig berättade han att han nog aldrig tidigare skådat en så intensivt koncentrerad blick i ett klassrum, medan jag lyssnde på vad han hade att säga. Så sa han att när jag då plötsligt börjar le så värmer det upp ett helt rum. För var och en han berättade sådana här saker för, kände man sig så stolt över alla. Det var otroligt fint.
Sedan pratade Lotta och Johanna en stund. Jag och underbara Daniel fick fantastiska pris. Haha skummgummi-kronor i band runt halsen för att ha varit närvarande på varenda varenda varenda grej utom möjligtvis något, under hela dethör halvåret. 99,9% närvaro. Det var väl nåt!
Sedan fick vi flera glas champagne, och i minglet kändes det som att uppleva studenten igen. Efter att vi fotats smög vi ner till våning 1, där cafe'et ligger. Det var dags för Berghs Bar som som i denna tid kallas Berghs Rock, vilket innebär att alla klasser och lärare uppträder för varandra och bjuder på sig själva. Förberedelserna innanför dörren till Ateljen hade pågått hela dagen. Temat var Emo.
En hel Beghsskola i Berghs cafe är en speciell känsla. Jag försökte ta in så mycket som möjligt och blundade för att lägga denna stund och känsla på minnet. Det serverades vin och öl och julgröt med kanel och hela skolan var lycklig. Och det kändes.
Berghs Rock - Tema Emo
Plötsligt öppnades dörrarna och alla Berghsare-ögon vändes ditåt. Vi var välkomna in till ateljen fullt ut pyntad av svarta tyger i taket, självlysande spray på svartklädda pelare, musik, Emo-tårdroppar symboliserade av droppformade pappersutklipp i hela taket, en scen med en röd matta, mikrofoner, ljudanläggning, filmduk och trumset. Jag kan säga att det såg knappt ut som gamla vanliga ateljen längre.
Alla uppträdanden var underbara och lokalen var fylld av glada människor. Det var trångt och det regnade glitter från taket och confetti och man skrattade åt filmer och musik och masker och sångare och juryn som satte betyg och åt Andres FANTASTISKT LÄSKIGT BRA röst-härmning av Berghs VD Pär Lager. Igen fattade att det var han på ett bra tag. Så skrämmande likt vardet. Och så alla skrattade. Han lyckades få med allt detdär typiska Pär någonsin sagt. När vinnarna utsåg regnade det svarta emoballonger över reklamarna som vunnit, hoppandes, sjungandes och skrikandes till allas jubel i mörkret som ett riktigt studentflak.
Lärarna hade satt ihop en härlig film.
När ni kollar på filmen så är det dessa lärare jag har haft:
0:36 VD Pär Lager
1:28 Johanna, hjälper till med det administrativa
2:12 Receptionisten
2:20 Bosse - hjälper till när datorerna strular!
2:52 Anna från Norrland - en lärare som jag bara träffat ngn enstaka gång men som är helt underbar och som Daniel hade som lärare på sin utbildning i Nyköping
3:07 Claes Von Sydow - underbar lärare i Thinking Media och Visual Cultural History. Världens mest engagerade
3:16 Cafe- Eva från Polen som inte många förstår. Hur söt som helst!
3: 30 Underbara Lotta - hon har ficat och funnits för ALLT
http://www.youtube.com/watch?v=102pSDVyNbA
Fortsätta vidare
Efteråt var det skratt och mer vin och ett gungande dansgolv och hela klassen och skolan samlad. Underbart minne. Några av oss stack iväg för att äta och när en Freja hänger med på sånt så är det många av er läsare som vet att även om man sagt till sina vänner att man kommer om en halvtimme så äter Freja så långsamt, för att hon pratar hela tiden, att det tar minst en timme innan vi skulle vara tillbaka. Och det gjorde det. Minst. Jag pratade mycket med Cat och Danielle just då, om Sydney och ditt och datt. Alla slängde i sig den goda maten i Kungshallarna trappa 2. Väl tillbaka och efter ytterligare några möten begav vi oss till Kåken. Jättekul ställe verkligen, för där släpper de nämligen in ungefär hälften faktiskt, av klassen innan de kommer på och bestämmer att nej, hörru Bosse, nu kör vi på dethär med 23års gräns. Jag blev så arg att tårarna började rinna nerför mina kinder. Jag insåg att jag kanske inte skulle kunna säga hejdå till många av mina klasskompisar. Det skulle inte Cat och Danielle heller. Budskapet gick fram till de flesta i klassen där inne och vi övergav skitroliga Kåken och vandrade vidare till Obaren.
Fortsätta vidare igen
Efter lite mer drama drama var vi alla inne! Lotta och Marko också! (två av våra lärare). Fantastiskt vackert ställe och underbar musik. Djupt inne i obarens grotta dansade vi mellan skostymklädda typnissar och högklackade barbies. Utöver ytan var det underbart och jag var så glad att jag svepte ur det sista i glaset för att checkt ställa ifrån mig det med känslan av att vara en viking som dänger det tomma kruset i bordet med en nöjd min. Det gick inget bra. Jag stod med stora ögon och beskådade kåpan jag hade i handen. Foten med sin lilla pelare stog kvar på bordet.
Dags för Spy Bar. De senaste 2 gångerna jag varit där har det varit OFÖRRGLÖMLIGT och vi dansade som om det var vår sista natt. Och det var det ju, för många av oss.
Jag var lycklig och dansig och det var mörkt, sammetstak, gamla brasor i hörnen och bra musik. Lamporna spelade över mina vänners glada ansikten tills jag kände att det var dags att dra hem.
Hemfärd
Det är jättekul på torsdagar i Stockholm för alla klubbar är öppna till sensent men det tycker inte tunnelbanan är så värst kul, så den ger upp vid 12-snåret. Och då, även om man är student eller tiggare eller rik, så finns det liksom bara taxi att välja på. Och det känns ju lite lyxigt sådär kan man hinna tänka, innan taxametern efter ett kvarter står på 89 kronor, som någon säkerhetsöverraskningsstartsumma. Och jag blev jätteöverraskad när jag snabbt räknade ut att den sträckan jag har kvar skulle få den glada mätaren att stå på 700. Lätt. Det var litegrann som att räkna ner sin egen död och jag förbannade siffrorna på den fula skärmen. Jag var totalt besluten om att be honom slänga av mig här och nu innan jag blänger en sista gång och så.. POFF! STANNAR SIFFRORNA. Jag var tvungen att fråga schauffören vad som hände och han sa på Somaliska-svenska att han bjuder på sista sträckan. Han vet hur det är att vara student. Jag blev så glad att jag pratade på som bara den resten av vägen till dörren. Munnen hade en massa att säga tydligen, bland annat att jag absolut tyckte att han måste prova åka pulka. Han lovade.
Och medan låset gick upp till det bo där jag visste att min kärlek befann sig, lovade jag migsjälv att aldrig glömma denhär dagen.
No comments:
Post a Comment